Rymdlax

Jag är en känslosam person.

Paus.

Men jag är även lika känslokall som omvärlden när det behövs. Jag frös lite om knäna, kände hur klåparen viskade inställsamt i mitt öra, hur melodin metodiskt förhäxade mig inifrån. Att jag är hopplöst förälskad i kent är längre ingen hemlighet värd att ens försöka undanhållas. Jag ryckte till. Inte alls på grund av någon possibelt förbipasserande individ utan av den plötsligt påtagliga tystnaden som verkade fylla varje kvadratmillimeter av tomrum. Jag hade stannat under det kristalliserade rönnbärsträdet, som med sina istäckta knippen såg näst intill karamelliserade ut. I just den sekunden ville jag gråta. Jag ville gråta som ett barn, hämningsfritt och oskyldigt och av lycka sällan skådad förr. Men tårarna kom aldrig. Det här är en känsla som jag aldrig någonsin velat frammana av egen vilja. Alla vet att gråter man så är man ledsen. Det kan till och med skurt räkna ut.

År 2009 grät jag på vad som verkade som daglig basis. Att jag aldrig berättat är för att många ser det som ett tecken på svag karaktär. Att gråta är inte alltid vackert, ibland är det förskräckligt ohyggligt. Tänk bara vilka onödiga vätskeförluster. Men det var inte förrän i juni, när krampattackerna kom, som jag förstod att jag var tvungen att sluta. Föga visste jag att lösningen låg nära till hands. Den 6:e September fick jag nog. Någonstans var jag bara så vansinnigt trött på detta av ren elakhet frambringade beteende. Ljusare tider nalkades och jag plockade upp mitt våta kadaver någonstans på vägen mellan fruängen och slussen.

Jag vill poängtera att detta inte är ett rop på hjälp, inte heller ett billigt trick för att ärva artificiella sympatikänslor.

Att man aldrig slutar att förundras. Livet, det nyckfulla och barnsligt kontrastartade livet. Återigen kommer jag att pränta in vädertermer i era huvuden, kanske för i ett desperat försök att sätta mitt avtryck i universum eller bara rent öppenhjärtligt eftersom jag tycker om att tala om väderlek. De flesta har en fix idé om att svenskar är särdeles bra på att prata väder, men jag vill belysa vilken tur det var att vi valde just denna kategori, för hemsk vore ju om vårt enda samtalsämne var tvångskastrering eller någonting annat magstarkt likt... fiskpinnetillverkning. Den stackars torsken, siken, braxen, mörten, masken, koklövarna, hönsfodret, sågspånet och brosken som hänsynslöst mals ner direkt i vår frysdisk. Inte visste jag heller att det skulle låta så fullt vämjeligt i text. Jag besparar era hornhinnor den fysiska ansträngningen att läsa vidare om detta kväljvänliga samtalsämne. Som, notera detta, kunde ha varit vårt i Sveriges mest omstridda samtalsämne.

För att återgå till mystiken kring vårt oberäkneliga leverne vill jag även åberopa den ädla konsten att hantera slumpartade resultat. Klyschan säger "livet är inte svart eller vitt". Olyckligtvis stämmer detta till en grad när vi tvingas hantera, till oss relativt besvärliga situationer. Jag talar om en riktig pain in the ass-situation, där vi i okunskap ofta väljer den lätta vägen ut och drar till med ett skarpeggat beslut i hopp om att verka handelskraftiga och rättfram. För dessa egenskaper har jag lärt mig är åtråvärda likt socker till kaffet. Blundar vi helt enkelt för resultatet så länge handlingen fär oss att framstå som bättre människor? Tål att begrundas djupare, måhända inte av mig, men det skulle möjligtvis kunna inspirera någon schweizisk filosof som letar efter någonting att förkovra sig i. När jag nu sitter bekvämt vid min skärm drar jag mig lite inför kvällens fysiskt krävande aktivitet som idag består av löpning. Rastlösheten ligger däven och förtryckt av generaltemperaturerna som råder utanför dörren. Att gå ut i det här vädret är som att få en ofrivillig botoxinjektion direkt in i hjärnan. Självklart har jag hittat en angenäm lösning, vilken går ut på att jag under december månad byggt upp ett skyddande fettlager i hjärnan till en sådan grad att intelligensen längre inte domnar bort så fort ett nyfiket öra sticker fram under den skavande fleecemössan. Funderar starkt på att snöra på mig hockeyrören istället för de bevekligt låga löparskorna - resultatsrapport utlovas.

Jag stod med båda fötterna på det kalla dock inbjudande grå marmorgolvet på stockholm centralstation. Vägde alldeles för mycket på vänster fot och var tvungen att knycka med foten för att återfå balansen. Min hjärna arbetade för högtryck och lade ingen vikt vid att reflektera över vad fötterna sysselsatte sig med för stunden. Att handla per automatik är så väldigt lätt. Att låta autopiloten ta över ett kort tag. Min totala mängd uppmärksamhet var riktad mot avgångstidernas brandgula bokstäver. Malmö, Göteborg, Växjö, Mora, frenetiskt började jag bläddra i min limbiska katalog. Var ska jag? Det är ju så lätt. Tågrälsen reflekterade dundrande ljudvågor bara några hundra meter ifrån mig. Allt stod för en gångs skull alldeles stilla. Nerverna var paralyserade av äventyrslusta och långsamt noterade receptorerna hur klockslagen nalkade sig. Jag stängde av, släckte ner omvärlden. Lyssnade. på sorlet, på de spansktalande turisternas hetsiga diskussion huruvida de skulle äta på subway eller burger king, på hur de faschionabla rullväskornas hjul smög sig fram över det hårda stenunderlaget. Jag kände kreditkortet bränna i fickan, en hetta som längtade efter spontanitet och äventyr. Det är ju så lätt.

Ärligt talat så har jag alsrig förstått det där med att vara drägligt frekvent. Faktamässigt så saknas det när jag programmerades för långa arton år sedan. Kanske ska jag också passa på att frambringa den avsaknad av disciplin som stödjer detta. En möjlig julklapp tjugohundraelva kanske?

Slutet av ett decennium. (tidningsimperiets hetaste topic just nu)
Helt plötsligt ska vi minnas det skabbiga årtionde där jag och mina jämngamla förmodligen satte sina egenskaper och byggde ett personligt liv. Men att blicka tillbaka på 00-talet känns galet passerat. Varför måste vi alltid nitiskt granska det som varit, när det finns så mycket intressant att blicka framåt emot. nollnolltalet var inget speciellt och tvåtusennio likaså, det här har varit kanske det skruttigaste året i mitt liv och jag ser fram emot ett år där jag kan vara, andas och leva i något påhittat nirvana av äventyr och cosmopolitans. Det låter enfaldigt romantiskt, gör det inte? Men jag väljer att lämna det så.

Att kunna springa i ett sträck trots att benen inte längre bör bära. Klafsigt slänger jag fötterna framför mig i ett förhastat försök till att verka häftigt oberörd. Konsten stänga ute tankeverksamheten till den grad att den stympat drar sig tillbaka för att eskalera i någon sorts inferno så glödhett att det rasar genom abstrakthetens gränser. Till en plats där jag kan vara konkret. Till en plats där jag kan verka seriös. Att verka slagkraftig i en annars ack så svag och enslig värld. Men glömmas skall icke det goda, vår barmhärtiga beskyddare. I vinternatten är vi alla ensamma, i alla fall till den grad när vi bestämmer oss för att inte längre vara närande av det beroende vi dagligen törstigt stjälper i oss. Är vi inte alla beroende. Att hjärtligt kasta sig in i ett alldeles för farligt äventyr då ödesdigra konsekvenser inte spelar någon roll. Att bara ignorera hur snabbt jorden roterar eftersom det enda som lockar är egoismens heta narcissism. Känna hur blodet rusar vilt och hett om så bara för en hundradels sekund. Men för vem? Hur vi hänförda lyfter ribban ett steg för högt, ett sinnelag där tvivel aldrig övervinner den det febriga högmodet. Kom och ta min hand, med känslighet söka avtryck som sedan länge varit kalla och livlösa. En önskan har för egenhet att sällan dala i ensamt sällskap, men jag låter mig inte ryckas därhän och låter känslor och intryck flöda ymnigt tills någon har hjärta att uttala den förkastliga verkligheten. Plåster har alltid varit en lösning alldeles för feg för min smak, någonting som fort och olustigt stjälper dig huvudstupa ner i någonting icke hanterbart och osmakligt verkligt. Det finns alltid de små detaljerna som gör det hela märkbart intressant och de större sakerna som olyckligtvis ter sig alldeles för ovidkommande och läskigt bekanta. Hur kommer det sig att jag alltid letar efter det omöjligt ouppnåeliga. Man tycker ju att inom vissa ramar kunde vara rekommenderat att operera fritt. Men med frihet föds också ansvar, ett område så ofantligt diskuterat att jag helt inte vill vidröra dess artificiella helighet. Även att återupptäcka det förgångna på ett alldeles nytt sätt är att upprepa det framtida, dock i en förvanskad tankeverksamhet där natt ter sig som dag. Att känna alldeles för mycket för sitt eget bästa. På ett hormonellt plan hittas de flesta lösningar och jag skulle inte alls förvånat härleda de flesta av flödande stormar till detta ursprung. Men vad händer när allt stänger ner, kortsluts och resulterar i komplicerad tomhet. Det är allmänt känt att det inte är särskilt behagligt att våldsamt springa över grusplanen bara för att bevisa sin obevekliga styrka. En styrka med en densitet tyngre än kvicksilver. Vi vill även tro att hur det än förfaller sig kommer ingenting att kunna komma åt vår käraste ägodel, det alldeles egofantastiska barn vi burit så löjligt försiktigt genom årens lopp. Knappast kommer vi heller handlöst ställa oss bredvid och förlamat se hur vi sakta vittrar likt de mest vindpinade raukar. Ändå ställer jag mig där alldeles bredvid, glömmer vett och sans för att blotta de alldeles för slitna klyschorna ännu en gång. Bara för att uppleva det äventyr vi alla så hungrigt suktar efter. Balansgången är avtändande vinglig men ändå lyckas jag forcera mina ben tillräckligt bestämt för att våga chansa. Dumdristig eller genial spelar egentligen ingen roll så länge den sliskigt söta placeboeffekten infinner sig närvarande. För vad är rätteligen större än det som berör varenda liten nisch av kärlek, den som betyder precis allting.

Dagens förmodligen mest ambivalenta blogginlägg.
Efter en underbar natt på biografen grand hittade jag till sist min väg hem till ensliga fruängen. 01.04 vinglade jag iväg på min cykel och försökte ett par minuter senare hitta nyckelhålet i dörren, utan vidare resultat. Sömn är någonting som jag offrat under en treveckorsperiod och jag känner hur jag försummar mina basbehov. Filmfestivalen är dock värd att offra sömn på, då jag igår fick uppleva en underbar musikal från femtiotalets sovjet. Jag vill också vara en hipster i läckert lackerade läppar! Dagens lektionskunsumtion begränsades till 50 ynka minuters fördjupning i det latinska språket. Men hur i all världen kommer det sig att jag kommer hemflåsandes klockan sex på kvällen när jag egentligen slutade tio över tio imorse? Det finns alltid en anledning till att stanna bara en liten stund till. och en till. Socialiteten sköljer över mig som en våg av välmående. Det roligaste är att de flesta bara är ett sms, en korridor eller ett klassrum bort. Alla finns samlade på ett behagligt avstånd. Jag trivs otroligt bra med detta och det känns som jag för tillfället återupplever ettan igen, fast med mina samlade erfarenheter som gör mig till en streetsmart trea. Kanske är jag förvirrad. Kanske är jag hemma. Jag vill inte gå hemifrån. Jag vill stanna kvar. Fyrans dödliga trappor, det cyniska toalettklottret på ettan, konsten att somna obemärkt på lektionerna, de timlånga matsalssittningarna, ja ni fattar galoppen.

120 dagar står till mitt förfogande. Vem präntade i mig att det var så få dagar kvar?! inte tar vi studenten i mars?
under den tiden ska jag iallafall beta av min södra-lista. För några veckor sedan kunde jag bocka av ännu en punkt när vi språkare smidigt smet upp på skolans tak. Hoppade av glädje och tänkte lyckligt att nu kunde vi gå ut med heder.
Aldrig förr har jag önskat att jag var yngre (lögn, jag har alltid velat stanna vid sexton års ålder) men nu finner jag mig löjligt avundssjuk på 92a kullen, som vid den här tiden har halva sin gymnasietid kvar. Hjälp jag imploderar.

Det var en gång ett fjärran land. Ett land där solen ständigt strålande enligt sin fulla kapacitet. I solens land låg ett förträffligt kungadöme. Ett döme som brett och välmående bredde ut sig över landets behagligt kuperade landskap. Vid det kungliga hovet hölls ständigt baler i alla dess slag, utslaget var dock alltid lika underbart fantastiskt. Men mitt i landet där leenden smittade likt den värsta av pandemier, fanns en hovnarr som suckade så tungt att det ekade eländigt över dalen. Den lilla narren var till synes alltid spektakulärt gladlynt. Men just denna dag kände han sig obehagligt tom. Kungen hade haft ett gott öga till honom för en tid, men hade under middagen inte ägnat så gott som en endaste blick åt den stackars narren. Tappert försökte han vinna sin majestäts odelade uppmärksamhet – men förgäves. Modtyngd släpande han sina bjällerklädda tofflor i sanden. Han var på väg till den spegelblanka gölen som hemlighetsfullt låg gömd mellan mossa och gråbo. Den lille narren slog sig ner på en särskilt förledande sten och lät tankarna flyga lika lätt som fjärilens vingslag. Den annalkande skymningen kvävde allt som kom i dess väg och förlade staden i ett kompakt, sömnigt mörker. Vår narr öppnade munnen i ett förvridet grin, som om han hindrade ett förkastligt skrik från att yttras. Saknaden rev förtvivlat och obarmhärtigt i hans bröst. Sveket fick såret i hans inre att blöda ymnigt. Det flödade, forsade, förgiftade hans sinne. Och i ett vansinnigt ögonblick stillade han sig plötsligt och stirrade uttryckslöst ut i vad som verkade fjärran. Gryningen kom och en obarmhärtig sol strålade åter över staden som sakta vaknade till liv efter en daggfylld natt. Även hovet väcktes, men under morgonrutinen fattades en narr, den gladaste av dem alla. Företeelsen föll snart i glömska och ingen skulle någonsin sakna denne glade, men ack så olycklige lille narr. Ty hans försvinnande skulle aldrig uppdagas.

Dagen väckte starka känslor.
Fri tolkning tillåten.

Ikväll ska jag ta mig lite tid för att gå på spännande filmäventyr.
Tillsammans med ett hundratal törstiga vampyrälskare ska jag mysa ner mig i SF's varma biostolar och njuta helt och fullt av den mystiska atmosfären. Det känns dessvärre att se Twilight igen kommer att bli ett antiklimax utan dess like, men jag hoppas att peppen utbryter så jag kan slukas av den innan new moon spelas upp på duken.
Tre tjejer kommer inom tre timmar att sitta i en biosalong med ett oberäkneligt antal kilo godis och med upprymda röster prata om hur dödligt snygg Edward är utan kläder. För att informera er alla tänker jag återigen fälla min personliga åsikt och säga att jag inte alls känner mig dragen till denna blodsugande hunk. Kanske någonting som jag kommer få äta upp både en och två gånger när vi vid tretiden kommer att vara euforiskt utmattade. Det här känns omåttligt spännande. Lugna dig, lugna dig, andas. Nej jag vill inte, vill suga blod och slåss med varulvar. Väl mött!

Nu har det hänt igen. Min mobil har dött en tragisk död och fick slängas bland de andra skelettdelarna i lådan med rymdskrot som jag samlat på mig under åren. Det är en ganska faschinerande samling elektronik som helt enkelt valt att självdö istället för att hamna i händerna på mig.

Nog om trätigheterna.
Idag har jag och mina spanska kollegor gästat en rättegång vid södertörns tingsrätt. Tänk hur bra man känner sig när man sitter bredvid tolken och faktiskt förstår allt (nästan allt) som sägs i rummet. På ett språk som ändå är mitt tredje i raden. Kan inte hjälpa av att bli fascinerad. Och fastän jag försöker att trycka undan mitt otroligt ohälsosamma äktenskap med fanatismen kring språket och inte minst språklig uppbyggnad, för att inte tråka ut typ alla som befinner sig i min närvaro. Men herregud, jag skulle kunna frossa i veckor ifall jag fick!
Nej, nu får jag lugna ner mig. Går och läser lite i min spanska grammatik så länge för att stilla mitt ack så  berusande begär.

Tystnad. Tunnel. Avfart. Blundar. Låter mig hänföras. Låter mig sakta föras bort. Till vartsomhelst. Men inte här. Inte just nu. Går. Bussen fläker regnvatten över mina skor. Ignorerar. Öppnar ögonen. Går. Fortsätter utan destination. Ler. Volymer skaver statiskt mot innerörat. Ökar takten. Tappar vantarna. Ignorerar. Springer. Flämtar. Lever. Du är värd att dö för. Tävlar mot bilarna. Kisar. Ritar lekfulla steck av neon i fantasin. Skrattar. Högre. Sträcker ut. Ler. Sådär fånigt. Springer mellan spärrarna. In. Någonstans. Kom och ta mig. Nu.
Om du kan.

Detta var dagen som allt skulle hända. Jag var studieförberedd och lunkade iväg till skolan med ett brett leende på läpparna. Har ni någonsin märkt att människor så fort man visar minsta tecken på gladhet, stirrar surt på en samt muttrar någonting oentusiastiskt till sin tillfällige tunnelbanekompis. Det är då man plockar upp mobilen och högt deklarerar hur människor inte borde sköta någonting annat än deras egna affärer - mycket effektiva resultat. Varför känner jag att jag måste provocera så fort jag stöter på någonting som sticker mig i ögonen (och i detta fall öronen) Hm, är jag verkligen så stridslysten? Tål att tänkas på.