Rymdlax

Idag var jag en mujer enfadada, när jag efter en god timme i språkarkorridoren läst ut min bok begav jag mig mot slussen för att ta tunnelbanan hem. Då är det växelfel mellan hornstull och liljeholmen, alltså ingen trafik.
Det tog lidelsefulla 64 minuter att komma hem. Fast det var ganska rofyllande, tittade på människor och filosoferade kring existensiella problem. Och nu på kvällskvisten blev jag blomstrande lycklig efter en mycket effektiv undanröjning av läxor och den efterlängtade födelsen av min nya textilkompis. Smakprov kommer förhoppningsvis imorgon, lycka!

Jag har funderat mycket på en sak. Fenomenet strumpor är någonting som jag aldrig någonsin har haft någon bra kontakt med, och jag tänkte därför redogöra för detta aktuella problem. Det finns flera stadier och tillvägagångssätt att handskas med detta luddets mästare. Den slutgiltiga frågan är alltid var strumpans kompanjon kan tänkas gömma sig, då en av dessa alltid verkar vara spårlöst borta.
Varierande resultat kan uppstå.

Fas 1 Förnekelse:
Du köper endast svarta strumpor för att enkelt kunna fiska upp vilket par som helst och sedan springa iväg till skolan utan att bekymra dig om hur dina fötter ser ut. Problematiken ligger oftast i att efter ett tag kommer en eller flera mystiskt att försvinna/missfärgas i tvätten och vad som uppstår då är att du måste handskas med ett ojämnt antal strumpor. Och eftersom ojämna tal bidrar till dålig karma kommer detta att reta gallfeber på dig till du stiger in i fas två. Vissa löser detta med att skaffa strumpor med veckodagarna skrivna på dem, oftast ett misslyckat försök till organisation, då man någon gång kommer att använda tisdagsstrumporna på en lördag.

Fas 2 Aggression:
Du slänger samtliga par av dina svarta strumpor och ser dem singla nerför sopnedkastets metalliska väggar. Efter cirka 50 minuter övergår aggressionen i ånger och du springer till vivo för att spontanköpa strumpor med löjliga motiv såsom kor med gummistövlar.

Fas 3 Falsk acceptans:
Du inbillar dig att det är häftigt att bära en strumpa i varje färg bara för att stilla ditt uppmärksamhetsbehov. Egentligen tycker ingen att det är coolt, men accepterar detta då man tror att du fortfarande ligger i inlärningsprocessen för höger och vänster.

Fas 4 Ångest:
Du hämtar tillbaka dina strumpor från sopnedkastet och lägger tillbaka dem i lådan. Du slänger dem igen när du efter första tvätten upptäcker att ko-strumporna har beblandat sig med resterande och blivit missfärgade.

Fas 5 Acceptans:
Du struntar i hur din strumplåda ser ut och kommer till gympalektionen iförd en randig och en cerise strumpa.
Detta kan misstolkas som ett försök av ett misslyckat stadie av acceptans, dessa kombinationer brukar vara mindre vågade och matchande än hos den uppmärsamhetssträvande.

Fas 6 Nirvana:
Alla dina strumpor lever i symbios med varandra, ibland kanske du inte hittar två av samma par, men ibland kan det vara helt okej att använda samma par två dagar i rad tills den fattande strumpan kommer tillrätta.

Om inget av dessa faser stämmer in på dig måste jag gratulera dig för att inte behöva bekymra dig om detta banala problem. Annars kan man ju strunta i alla dessa faser och skaffa sig ett par happysocks istället!

För att alltid ligga ett steg före tekniken har jag införskaffat en extern hårddisk, då musik, bilder och den som nu vet vad som förvaras i alla dessa mediamappar, blockerar åtkomsten till samtliga nödvändiga program på min lidande lilla laptop. Ett tag begrundade jag noga excels existens, men det löste sig snabbt då jag råkade radera det ur programkatalogen. Som ni kanske förstår är tekniken inte min fränaste polare. Men som i ett trollslag fick jag blodad tand (och blodat öra, fråga mig inte hur den bar sig åt) och installerade min nya kompis, som med g-krafter motsvarande insane på gröna lund, rensade upp i centralsystemet. Detta skänkte mig ett mycket gott morgonhumör.