Samtalsterapeutiska defekter
Att man aldrig slutar att förundras. Livet, det nyckfulla och barnsligt kontrastartade livet. Återigen kommer jag att pränta in vädertermer i era huvuden, kanske för i ett desperat försök att sätta mitt avtryck i universum eller bara rent öppenhjärtligt eftersom jag tycker om att tala om väderlek. De flesta har en fix idé om att svenskar är särdeles bra på att prata väder, men jag vill belysa vilken tur det var att vi valde just denna kategori, för hemsk vore ju om vårt enda samtalsämne var tvångskastrering eller någonting annat magstarkt likt... fiskpinnetillverkning. Den stackars torsken, siken, braxen, mörten, masken, koklövarna, hönsfodret, sågspånet och brosken som hänsynslöst mals ner direkt i vår frysdisk. Inte visste jag heller att det skulle låta så fullt vämjeligt i text. Jag besparar era hornhinnor den fysiska ansträngningen att läsa vidare om detta kväljvänliga samtalsämne. Som, notera detta, kunde ha varit vårt i Sveriges mest omstridda samtalsämne.
För att återgå till mystiken kring vårt oberäkneliga leverne vill jag även åberopa den ädla konsten att hantera slumpartade resultat. Klyschan säger "livet är inte svart eller vitt". Olyckligtvis stämmer detta till en grad när vi tvingas hantera, till oss relativt besvärliga situationer. Jag talar om en riktig pain in the ass-situation, där vi i okunskap ofta väljer den lätta vägen ut och drar till med ett skarpeggat beslut i hopp om att verka handelskraftiga och rättfram. För dessa egenskaper har jag lärt mig är åtråvärda likt socker till kaffet. Blundar vi helt enkelt för resultatet så länge handlingen fär oss att framstå som bättre människor? Tål att begrundas djupare, måhända inte av mig, men det skulle möjligtvis kunna inspirera någon schweizisk filosof som letar efter någonting att förkovra sig i. När jag nu sitter bekvämt vid min skärm drar jag mig lite inför kvällens fysiskt krävande aktivitet som idag består av löpning. Rastlösheten ligger däven och förtryckt av generaltemperaturerna som råder utanför dörren. Att gå ut i det här vädret är som att få en ofrivillig botoxinjektion direkt in i hjärnan. Självklart har jag hittat en angenäm lösning, vilken går ut på att jag under december månad byggt upp ett skyddande fettlager i hjärnan till en sådan grad att intelligensen längre inte domnar bort så fort ett nyfiket öra sticker fram under den skavande fleecemössan. Funderar starkt på att snöra på mig hockeyrören istället för de bevekligt låga löparskorna - resultatsrapport utlovas.
