Rymdlax

Idag har jag lyssnat.
Jag har lyssnat till citytrafiken, till tystnaden på södermalm, till vakuumet som råder bland stängerna på Lisa Larsson. Men även till det glättiga sorlet som råder på string, isvalkarna på östgötagatan och stressade hundägare som prompt måste hinna handla innan på spåret börjar. Som ni kanske märker har jag för tillfället ingen kontakt med vad som händer i mediavärlden. Ofrivillig isolation kan vi kalla det, men med en sovkamrat med starka benmuskler på hundratjugo centimeter säng blir allt ett äventyr. Att lyssna på enrique iglesias samtliga låtar på spanska och fundera över användningen av gerundium är även det ett äventyr i sig. Det roligaste måste nog ändå vara fenomenet världens mest slapphänta människa skruvar i en glödlampa. Jag önskar att det fanns på film, för om det fanns skulle jag skratta så högt att till och med tungelsta hörde. Konsten att filma en paj i över fyrtio minuter bara för att kunna snabbspola den senare och se pajen svälla. Den hårda sanningen är att jag glömde bakpulver så vi alla fick äta blåbärspuré med konjak. Uppspaltning av mitt lov skulle vara lika lönlöst som att spela yatzy utan tärningar. Jag tänker köra händerna i kaklet bara för att bevisa att det går. Bara för att bevisa att underbart inte ligger så långt bort ifrån sugigt som vi alla trodde. På bild ser ni min förstfödde tronarvinge, som troligtvis kommer att yngla av sig relativt straxt. En våldsam kreativitetsgraviditet är möjligtvis förlösande för sinnen som för oss ter sig fånigt avlägsna. tills dess håller jag mig luddigt ofokuserad i hopp om att driva den konkreta världsbilden på flykt ännu ett litet tag. Nu ska jag stjäla lite obetvingad sömn för att ens orka stänga av mobilalarmet imorgon i den kristliga timmen när klockan slår nio betyngda slag. Kymigt värre!