Amputerad smärta
Det var en gång ett fjärran land. Ett land där solen ständigt strålande enligt sin fulla kapacitet. I solens land låg ett förträffligt kungadöme. Ett döme som brett och välmående bredde ut sig över landets behagligt kuperade landskap. Vid det kungliga hovet hölls ständigt baler i alla dess slag, utslaget var dock alltid lika underbart fantastiskt. Men mitt i landet där leenden smittade likt den värsta av pandemier, fanns en hovnarr som suckade så tungt att det ekade eländigt över dalen. Den lilla narren var till synes alltid spektakulärt gladlynt. Men just denna dag kände han sig obehagligt tom. Kungen hade haft ett gott öga till honom för en tid, men hade under middagen inte ägnat så gott som en endaste blick åt den stackars narren. Tappert försökte han vinna sin majestäts odelade uppmärksamhet – men förgäves. Modtyngd släpande han sina bjällerklädda tofflor i sanden. Han var på väg till den spegelblanka gölen som hemlighetsfullt låg gömd mellan mossa och gråbo. Den lille narren slog sig ner på en särskilt förledande sten och lät tankarna flyga lika lätt som fjärilens vingslag. Den annalkande skymningen kvävde allt som kom i dess väg och förlade staden i ett kompakt, sömnigt mörker. Vår narr öppnade munnen i ett förvridet grin, som om han hindrade ett förkastligt skrik från att yttras. Saknaden rev förtvivlat och obarmhärtigt i hans bröst. Sveket fick såret i hans inre att blöda ymnigt. Det flödade, forsade, förgiftade hans sinne. Och i ett vansinnigt ögonblick stillade han sig plötsligt och stirrade uttryckslöst ut i vad som verkade fjärran. Gryningen kom och en obarmhärtig sol strålade åter över staden som sakta vaknade till liv efter en daggfylld natt. Även hovet väcktes, men under morgonrutinen fattades en narr, den gladaste av dem alla. Företeelsen föll snart i glömska och ingen skulle någonsin sakna denne glade, men ack så olycklige lille narr. Ty hans försvinnande skulle aldrig uppdagas.
Dagen väckte starka känslor.
Fri tolkning tillåten.
