Fetmarkerade känsloutbrott
Att kunna springa i ett sträck trots att benen inte längre bör bära. Klafsigt slänger jag fötterna framför mig i ett förhastat försök till att verka häftigt oberörd. Konsten stänga ute tankeverksamheten till den grad att den stympat drar sig tillbaka för att eskalera i någon sorts inferno så glödhett att det rasar genom abstrakthetens gränser. Till en plats där jag kan vara konkret. Till en plats där jag kan verka seriös. Att verka slagkraftig i en annars ack så svag och enslig värld. Men glömmas skall icke det goda, vår barmhärtiga beskyddare. I vinternatten är vi alla ensamma, i alla fall till den grad när vi bestämmer oss för att inte längre vara närande av det beroende vi dagligen törstigt stjälper i oss. Är vi inte alla beroende. Att hjärtligt kasta sig in i ett alldeles för farligt äventyr då ödesdigra konsekvenser inte spelar någon roll. Att bara ignorera hur snabbt jorden roterar eftersom det enda som lockar är egoismens heta narcissism. Känna hur blodet rusar vilt och hett om så bara för en hundradels sekund. Men för vem? Hur vi hänförda lyfter ribban ett steg för högt, ett sinnelag där tvivel aldrig övervinner den det febriga högmodet. Kom och ta min hand, med känslighet söka avtryck som sedan länge varit kalla och livlösa. En önskan har för egenhet att sällan dala i ensamt sällskap, men jag låter mig inte ryckas därhän och låter känslor och intryck flöda ymnigt tills någon har hjärta att uttala den förkastliga verkligheten. Plåster har alltid varit en lösning alldeles för feg för min smak, någonting som fort och olustigt stjälper dig huvudstupa ner i någonting icke hanterbart och osmakligt verkligt. Det finns alltid de små detaljerna som gör det hela märkbart intressant och de större sakerna som olyckligtvis ter sig alldeles för ovidkommande och läskigt bekanta. Hur kommer det sig att jag alltid letar efter det omöjligt ouppnåeliga. Man tycker ju att inom vissa ramar kunde vara rekommenderat att operera fritt. Men med frihet föds också ansvar, ett område så ofantligt diskuterat att jag helt inte vill vidröra dess artificiella helighet. Även att återupptäcka det förgångna på ett alldeles nytt sätt är att upprepa det framtida, dock i en förvanskad tankeverksamhet där natt ter sig som dag. Att känna alldeles för mycket för sitt eget bästa. På ett hormonellt plan hittas de flesta lösningar och jag skulle inte alls förvånat härleda de flesta av flödande stormar till detta ursprung. Men vad händer när allt stänger ner, kortsluts och resulterar i komplicerad tomhet. Det är allmänt känt att det inte är särskilt behagligt att våldsamt springa över grusplanen bara för att bevisa sin obevekliga styrka. En styrka med en densitet tyngre än kvicksilver. Vi vill även tro att hur det än förfaller sig kommer ingenting att kunna komma åt vår käraste ägodel, det alldeles egofantastiska barn vi burit så löjligt försiktigt genom årens lopp. Knappast kommer vi heller handlöst ställa oss bredvid och förlamat se hur vi sakta vittrar likt de mest vindpinade raukar. Ändå ställer jag mig där alldeles bredvid, glömmer vett och sans för att blotta de alldeles för slitna klyschorna ännu en gång. Bara för att uppleva det äventyr vi alla så hungrigt suktar efter. Balansgången är avtändande vinglig men ändå lyckas jag forcera mina ben tillräckligt bestämt för att våga chansa. Dumdristig eller genial spelar egentligen ingen roll så länge den sliskigt söta placeboeffekten infinner sig närvarande. För vad är rätteligen större än det som berör varenda liten nisch av kärlek, den som betyder precis allting.
