Agda
Dränerad
Isblock
Brännboll
Pilatesbollar är från början det redskap man använder för att främst stärka bål- och magmuskulatur. Och jag kan inte i min vildaste fantasi tro att de kan nyttjas till någonting annat. Mina momentala tankegångar denna vecka har nästan uteslutande passerat sin ingrodda inre krets och färdats de extra axiomskotten till nacklobens grå skrymsle. Jag har funderat över balans. Som vi alla, som iallfall gick på dagis eller någon annan slags uppväxtstimulerande fritidssysselsättning, vet är att det likt korvspadet är klart att man någon gång fårskalligt har stått högst uppe i trädkronan och förundrats över hur man kom upp. Min fråga är, vet du verkligen att du är uppe. Omedvetenhet. Ett nuförtiden ganska omodernt ord som blivit avskuret från marknaden med de stridande topplisteettorna såsom: boost, självkänsla, naturkatastrof och iPad. Tekniken är i praktiken så löjligt simpel, frågan är om det verkligen finns en vrå där vi kan rymma denna simpla procedur. För i vårt å så individuella och högutvecklade universum måste gruset sopas varje tisdag. Annars skulle posten inte kunna komma fram. Hemska tanke. Och där är hjulet redan försatt i sken. Ter det sig normalt att spara ner föråldrad programvara. Knappast. Det är därför vi längre inte kan förnimma oss om känslan när vi spelade twister senast. För balansen har lämnat vårt universum. Vi inser snabbt att våra topplisteettor ljugit. Skriver ett alldeles för överexaggererat mail på vår iPad och skickar vidare. Topplistan ljög aldrig, men den berättade aldrig om baksidan. Den baksida vi behöver för att nå någon standard av stabilitet. Så ta nu din pilatesboll. Eller gå över till närmsta granne (ja, jag är helt medveten om att vi lever i Sverige) och ställ gravitationen mot väggen i ett rafflande twisterparti. För jag tänker inte låta mitt universum defragmenteras ur balans.
Knet
Upplevelser.
Eller upplevare.
Här spelar subjektet ingen roll. Hur vi än gör så blir vi iallafall objekt. För det är inte vårt. Inte ditt. Bieffekterna, ja, de är dina att stjäla. Vissa textrader är menade att citeras. Du vet vad jag menar. Och här är den. Historien.
En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittade på bilarna som sjöng under mig
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
och hittade någon som med gamla ögon kunde se
Jag kan få dig när du vill
det nya, det bättre
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Det fanns en plats där tryggheten härskade
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget
där vi härskade
Det är inte så långt hem
och blev odödligt egocentriska
Än finns det tusentals tårar kvar
det fanns så mycket ouppklarat
De var dina att ge vemsomhelst
som kvävde varje cell
Äntligen
men som även gav liv
De är de dyrbaraste smycken du har
till de allra vackraste stunderna
Så be aldrig om ursäkt igen
det växte åter skinn på nästippen
Äntligen passerar vi deras gränser
och vitglödgat sprängde det i sinne och muskler
Minns du vår blodsed, våran lag
men minnet är lustigt
Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
du kortslöt mitt limbiska system
Jag minns allt, som naglarna mot glas
jag orkade inte falla längre
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
tekopparnas volym ökade brutalt
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns
i en värld där skinny jeans blev en måttstock och en religion
Att det är långt hem
fanns det ingen plats kvar
Och snart finns det inga tårar kvar
parkbänkens trä nöttes blank av orden
De var våra att ge vemsomhelst
vintage, lösgodis och torsdagsdans
Äntligen
bytet av religion
De är de dyrbaraste smycken vi har
om att växa några centimeter i taget
Så be aldrig om ursäkt igen
och de ord som aldrig lämnade tungan
Äntligen sätter du själv dina gränser
gjorde bäst i att stanna där
Den där pojken jag aldrig kände
outforskad terräng blev vardagsrum
Som gick på gator jag aldrig såg
måndag fredag tappade sin betydelse
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte
det var dags att spränga vidare
Under ett tunt och flygigt hår
för det var vi som höll i trådarna nu
Och alla känslor slog och sprängde
marionetter kom och gick
Hela vardagen full med hål
inga större avtryck hittades
I en tid då inget hände
när det fanns något annat
I en stad som alltid sov
som brände hetare än kinderna
Men älskling vi var alla en gång små
när man vet vem det är
Ja, vi var alla en gång små
som står för charaderna
Ja, vi var alla en gång små
svarta havet kunde inte mäta sig
Jag kastar stenar i mitt glashus
med salta pelare som byggdes på mina tvinande kinder
Jag kastar pil i min kuvös
men ibland blir man less
Och så odlar jag min rädsla
besöker gröna lund
Ja, jag sår ständigt nya frön
eftersom man glömt hur roligt det var
Och i mitt växthus är jag säker
i landet där klockan alltid var två
Där växer avund klar och grön
där skorna slängdes i vattnet
Jag är livrädd för att leva
där läpparna, de giftigt förbjudna
Och jag är dödsrädd för att dö
smakade för att leta, för att finna
Men älskling vi ska alla en gång dö
accelerationen
Ja, vi ska alla en gång dö
som blev en neverending karusell
Ja, vi ska alla en gång dö
av sömnlöshet, det luktade succéartat
Vi ska alla en gång dö
i mörkret med alla andra
Vi ska alla en gång dö
en betydelselös tatuering
Vi ska alla en gång dö
där det alltid regnar röd konfetti
Fönsterbleck
Människor tycker om att tänka rationellt, att vara förnuftiga och realistiska. Jag kan med glädje säga att jag under den senaste veckan inte tagit del av någon av ovanstående svenska dygder. Eftersom allt ligger utstakat och planerat började jag naivt och slagkraftigt motverka allt som ryms på ett kalenderdygn. Sömn har i tonåringens ögon alltid betraktats som överskattat, så varför inte testa. Vips effektiviserades veckan med ett tillskott av 30 timmar. Att uppleva den inbilska ivern när man väl står på den livsomvälvande rand som ska föra mig, ja, förhoppningsvis någon annan stans än tillbaka slentrianmässiga hälsningar i en rymd som ter sig löjligt passé.
Ivern att hoppa ut för stupet, omfamna tomrummet och bygga sig vidare, uppåt, sidvärtes? Det spelar faktiskt ingen roll, så länge jag slipper stampa på samma ruta en sekund till. Otåligheten fick mig att systematiskt, läs obarmhärtigt, kasta ut samtliga pinaler jag samlat på mig under de tidiga tonåren. Kvar finns en säng, två låga skåp i vitlackerad metall och en välgödd bok på ett främmande språk. Varje andetag osar lust och iver. Vibrationerna av förhoppning studsar nyfiket mot rummets fyra nakna väggar. Ibland måste vi tillåta oss själva att tappa andan inför verkligheten. Och jag, jag kan inte andas.
Jag kastar pappersplan
Blås på mig
Det finns ett par underbart random människor som sitter runt köksbordet och lyssnar på reggae och låtsas att solen skiner genom de klassiska svarta bågarna som maskerar deras geografiska identitet till ett betydligt sydligare väderstreck. Musiken, värdelös men ändå så betydelsefull, just ikväll, spelar den fös oss. Nakna sommarfötter skrapar otåligt mot golvplankorna i parketten vi lade in för alldeles för många år sedan. Någon välter glaset, noteras inte. Det plingar på dörren, någon kommer, någon går. Men aldrig lämnar vi det varma som kretsar kring bordsskivan. Jag snörar på mig skorna, metall mot fingertopparna, springer ut i vad som södrafierat skulle kallas försommarkvällen och andas, sen går jag.
Första klass
Det är märkligt hur man kan återuppleva vissa sinnesstämningar, känslor som man trodde var tystade och begravda för åtskilligt lång tid tillbaka. Det var som att hitta ett gammalt fotografi - där samtliga familjemedlemmar bär sandaler, halmhattar och solskydd 50. Det var nostalgiskt, rentutav underbart. Idag återvände jag till ett Södra Latin som verkade vara plockat från den tid när jag som nybliven etta envist klängde mig fast i musikarkorridoren långt efter lektionernas slut. Från den tid när man tanklöst spenderade halva studiebidraget på biskvier på Multikulti bara för att få mysa ner sig på caféstolarna tillsammans med sina nyblivna klasskamrater. Från den tid när samlingen fortfarande var veckans höjdpunkt. Jag trodde verkligen att man med åldern skulle bli bittrare och sådär oändligt intellektuell för att inte glömma den skoltrötthet som med all säkerthet skulle drabba oss alla likt skörbjugg. Givetvis var detta inte endast farhågor utan en stor portion verklighet som uppenbarades i takt med att vi tvingades att växa in i våra roller som demokratiska medborgare. Men idag så ändrades allt. Livet var räkmacka igen, komplikationer fanns längre inte i vokabuläret och korridoren på fyran förvandlades till språkarterritoriet anno hösten -07. De fjärilar som sedan länge fallit offer för en anorektisk död reste sig ur magsaften och prövade nyfiket sina slemdränkta vingar, för att triumferande försätta varje del av min kropp i spirande nyfikenhet. Äntligen.
Den fotografiska depressionen
Bilder.
Det finns tusentals av dem. Alldeles för många kan tyckas. Men jag, liksom de flesta, använder dem till att uttrycka sig. Att det finns något personligt stilmått som möjligtvis kommer att uppskattas av någon vis individ någonstans där fotografi är likvärdigt med andra funktioner i livet. Bilder hypas mer än någonsin, denna omåttliga eskalering av desperation att försöka skildra världen har lett oss fram till en mediahype där bilder behandlas med lika stort ointresse som vad du åt till frukost i morse - om du ens försmäktade trycka i dig den där torra marmeladmackan vars bäst-före datum var i torsdags förra veckan. Vad jag vill komma fram till är att fotot i sig aldrig får tillräckligt med uppmärksamhet och att det känns hemskt omotiverat att ens försöka nästla sig in i den undergroundindustri där bilder mest flest facebookkommentarer alltid kommer att övervinna stilmåtten. Men det gäller att inte tappa hoppet. Man får snällt springa runt med sin nötta avtryckarknapp och viska till sitt minst lika slitna ego att det inte alls är dig det är fel på. Att det helt enkelt inte finns plats för personliga avtryck i en värld som endast intresserar sig för antalet kommentarer.
Skäggstubb och påskris
Jag har även funderat. En del. Ganska mycket. Inte överdrivet mycket, men tillräckligt, på vad jag har lärt mig under denna ledighet. Jo, för det första har jag lärt mig att skor alltid kommer att svika dig, lika bra att inte bära några. Att tacokvällar i vällingby kan vara underbart casual för att inte säga megatrevligt. Att spontanitet fortfarande betyder lika barnsligt mycket för mig nu som förr. (Suck, Kelly när ska du växa upp?) Hur man behöver vandra på familjära gator med nya ansikten. Hur man behöver navigera efter nya vägskyltar med ansikten man aldrig skulle klara sig utan. Hur man fortfarande kan sakna så att det gör ont sådär inuti, men att känna att det förr så ymnigt blödande såret endast skvallrar om sin blotta existens genom ett solblekt ärr. Hur nattbussar alltid kommer att vara underhållande. Och att om man inte passar sig så kan man få en hjärtattack medan man pluggar den matematiska terminologin. Jag har även repeterat kunskapen som berör tidsuttryck och återigen kommit fram till att det är en nedrig ekvation som rätt och slätt saknar logisk lösning. Tid är egentligen ingenting som påverkar det vi kallar verklighet. Tid är kymigt nog en begränsning som samtliga åtråvärda aktiviteter snällt rättar sig efter. Jag lider av ambivalenseksem över varför Muse måste spela samma vecka som jag bör befinna mig i Emmaboda. Bäst att springa till apoteket innan klådan sprider sig till frontalloben. Klart slut.
Heltidsspanska
Ett ruttet ormskinn
Sprtlv
Det känns som att varje lov fordrar en lekdag i snön. En lekdag som utmanar åldersgränserna till dess maximum. Vem är fräcka farbrorn och vem är den reumatiska tråkmånsen? Jag och Axel begav oss ut i pulkabacken för att njuta av minusgradernas plötsliga anfall. Jag har svårt att skriva. Kanske för att jag inte kan sluta att tänka.
Inte kan sluta le sådär fånigt.
Hängselhylsor
Ajdå.
Ibland gör man roliga saker, ibland gör man korkade saker, ibland gör man ingenting alls, ibland gör man bara allt som går, ibland fattar man beslut. Resolut och utan tvekan, det är så vi vill ha det. Som ni märker ligger efforten i denna text på ett relativt rangligt stadium där tankeverksamheten är befriande loj. Gårdagskvällen sträckte sig över flera stadsdelar. Min äventyrslusta fick sig en rejäl kick när jag både en och två gånger överrumplades av diverse oförutsedda företeelser. Men är det inte så det ska vara - ska vi inte famla blinda tills ljuset barmhärtigt skall sänka sig över oss. Vad jag vill understryka är att ingenting någonsin slutar där man började. Idag ska jag inte fira alla hjärtans dag utan har en dejt med svt1 under så gott som hela dagen. Har drabbats av frenetisk os-mani och kan inte hitta någonting som slår 7,5 km sprint för tillfället. Det största problemet i mitt liv är hur jag ska hålla mig vaken till 3.45 när konståkning: par, korta programmet sätter igång. Ibland kan man skatta sig lycklig i en ickeproblemtisk värld.
