Vår elake inneboende
Du har den i dig. Den ligger i tryggt förvar mellan revbenen och den vänstra lungsäcken där den oåtkomligt orsakar turbulens som garanterat får dig att tänka både ett eller två steg i fel riktning. Ett monster så destruktivt att dess blotta närhet skickar dina hormoner åt helvete, medan den obarmhärtigt mumsar i sig dina lungblåsor.
Jag tycker synd om människor som ständigt plågas av detta fenomen. Kämpar. Brottas. Men som utan framgång icke förmår sig att lyfta sina fötter ur det förruttnade kärret av självömkan och lögner. Jag talar förstås om monstret avundssjuka. Hur den bygger upp känslostormar så stora att vi förlorar allt vad som heter kontroll och låter den härja hämningslöst i vår limbiska sfär. Första angripningspunkt är givetvis vår självkänsla. Hos vissa, en mycket sårbar punkt som inte alls är särskilt svårmanipulerad. Föreställ dig att du fått en vass kommentar om ditt utseende. När monstret gnagit hål på det sista av den skyddande hinna som kan kallas självförtroende arbetar det sig systematiskt vidare till intelligensen. Språkcentrum stympas, och medvetandet sätter igång en process där vi om och om igen frågar oss själva om råd. Detta eskalerar så småningom till att vi mister kontrollen över handlingscentrat och blir socialt förlamade. Du befinner dig nu i en spiral av förvirring, hjärnceller och nervimpulser arbetar för högtryck tills de slutligen dukar under med dödsförklaringen överbelastning. Nu har han oss i sina klor. Som marionetter hattar vi förvirrat runt i en värld som inte längre ter sig konkret nog för att förankras vid. I desperata försök till acceptans slänger vi ur oss oförskämdheter i jakt på att få någon att dra på munnen. Med urkopplad hörselfunktion lyssnar du längre inte till någon annan än den så sliskigt övertygande rösten inifrån att du blir totalt isolerad från allt som kallas verklighetsuppfattning. Döv inför omvärlden traskar du med sänkt huvud hem från skolan och lägger dig för att vila i ditt trygga hav av beskyddande lögner. Som sagt, vi har det alla i oss. Frågan är bara hur långt vi är villiga att förneka oss själva innan vi inser att detta inte är ett accepterat beteende. Jag tror dessvärre att detta är ett utbrett problem, kanske just här, eftersom vi in i det sista räds att tillrättavisa till och med de personer som gjort oss mycket illa. Det enda sättet att tygla våra monster är att säga ifrån. Frågan är bara vilka som har den mentala styrkan som krävs, och vilka som ännu föder sin fiende i desperat hopp om att någon gång bli räddade.
Jag tycker synd om människor som ständigt plågas av detta fenomen. Kämpar. Brottas. Men som utan framgång icke förmår sig att lyfta sina fötter ur det förruttnade kärret av självömkan och lögner. Jag talar förstås om monstret avundssjuka. Hur den bygger upp känslostormar så stora att vi förlorar allt vad som heter kontroll och låter den härja hämningslöst i vår limbiska sfär. Första angripningspunkt är givetvis vår självkänsla. Hos vissa, en mycket sårbar punkt som inte alls är särskilt svårmanipulerad. Föreställ dig att du fått en vass kommentar om ditt utseende. När monstret gnagit hål på det sista av den skyddande hinna som kan kallas självförtroende arbetar det sig systematiskt vidare till intelligensen. Språkcentrum stympas, och medvetandet sätter igång en process där vi om och om igen frågar oss själva om råd. Detta eskalerar så småningom till att vi mister kontrollen över handlingscentrat och blir socialt förlamade. Du befinner dig nu i en spiral av förvirring, hjärnceller och nervimpulser arbetar för högtryck tills de slutligen dukar under med dödsförklaringen överbelastning. Nu har han oss i sina klor. Som marionetter hattar vi förvirrat runt i en värld som inte längre ter sig konkret nog för att förankras vid. I desperata försök till acceptans slänger vi ur oss oförskämdheter i jakt på att få någon att dra på munnen. Med urkopplad hörselfunktion lyssnar du längre inte till någon annan än den så sliskigt övertygande rösten inifrån att du blir totalt isolerad från allt som kallas verklighetsuppfattning. Döv inför omvärlden traskar du med sänkt huvud hem från skolan och lägger dig för att vila i ditt trygga hav av beskyddande lögner. Som sagt, vi har det alla i oss. Frågan är bara hur långt vi är villiga att förneka oss själva innan vi inser att detta inte är ett accepterat beteende. Jag tror dessvärre att detta är ett utbrett problem, kanske just här, eftersom vi in i det sista räds att tillrättavisa till och med de personer som gjort oss mycket illa. Det enda sättet att tygla våra monster är att säga ifrån. Frågan är bara vilka som har den mentala styrkan som krävs, och vilka som ännu föder sin fiende i desperat hopp om att någon gång bli räddade.
Kommentarer
Trackback
