Rymdlax

Dagen har spenderats i sina bästa tänkbara tecken. En lång natt med speakerphone och en burk målarfärg, kan det verkligen bli bättre? Jag suckar av välmående bara jag tänker tillbaka på de alldeles för krokiga linjerna på t-shirtens tunna väv som ett resultat av ett mycket hetsigt samtalsämne. Förövrigt så utökades min kollektion från tre till fyra underbara konstverk. Jag är stolt över dem, de är mina små barn. Förvisso av tyg, men vackra i sig.

Moderna museet lockade med surrealistisk konst från södra europa. Ibland är det sannerligen trevligt att trängas tillsammans med främlingar framför ett underbart surrealistiskt konstverk, känna lukten av blöta ytterkläder och bara trivas i varandras långdistanserade sällskap. En gemytlig tillställning, som lockar till leenden när man sedan återser varandra i museishoppen och nickar vagt i en igenkännande, dock lite generad hälsning medan man låtsas iaktta de vackert stilliserade porträttbilderna av andy warhol och hans konstnärsvänner. Stockholm bjöd på kallt höstväder med en blek sol till följeslagare. Jag vill lova att ett mångtal bilder knäpptes i blaiseholmarnas guldgula dekor. Den svenska valutan byttes till rysk och resfebern smög sig tyst på innanför NK's tunga dörrar. Rosig över kinderna sprang jag ut i kungsträdgården, förväntansfull och redo för ännu ett äventyr.

Sitter nu med Carolina Wallin Peréz nya skiva och låter den snurra i cd-spelaren. Jazzen från sin bästa sida och ganska kaxigt unik. Klåparen är min nya favorit (bara för att det låter hemskt mesigt att erkänna att utan dina andetag egentligen är det bästa jag har hört på årtionden). Utöver detta kladdar jag vidare på t-shirten som egentligen bör vara klar innan ryssresan tar sin början. Men varför jäkta när lugnet ligger över som ett tätt lock av bomull och sockersöta kakor med kristyr. Låt er inte luras av denna feminint nuttiga fasad, imorgon kommer ett inlägg om undertryckt ångest - det är lugnet före stormen.

Välkommen hem till en sprakande brasa och... vänta lite, är det någon hemma?
Detta är någonting jag skulle vilja kalla för höstlov-syndromet. Man går och lägger sig alldeles på tok för sent, snittar halv fyra hittills. Sedan när man efter ett par goda timmars djupsömn återvänder till normaltillståndet är huset totalutrymt och det fullkomligt ekar när man nyfiket ser sig omkring efter en frukostmacka. Under dagens lopp utfärdas tvenne eller fler aktiviteter, och när man eftermiddagen återvänder till sitt tjäll finner man ingen mer än huskatten som med sömndruckna ögon frågar näsvist "och du ville?"

Detta avhjälptes fort genom ett lyckat flyktförsök ut genom ytterdörren. Plötsligt står jag i centralen med killers i hörsnäckorna, väntandes min ryska vän. Se där kajsa ingemarsson, jag har visst också en rysk vän - sug på den du! Lagom kaxigt entrade the Borisovs diverse affärer och ägnade dagen åt att muntert spatsera citys gator. Vi träffade på en mycket fin pojke som arbetade för EU och skrattade vidare. Existensiella samtal på favoritrestaurang väckte många och svallande känslor. Håll i er nu ska jag dra världens klyscha, men ibland blir man ju bara så glad av att spendera tid med sina bästa homies. Objektivet som bodde inuti grodan var dagens höjdpunkt! Dessutom är uttrycket 'punkt baljouty' (växlingskontor på ryska) typ den största lögnen norr om stenbockens vändkrets. Den lilla språkmänniskan inom mig vart väldigt ledsen över detta besked.

Nathalie och hennes soffa vaggade mig till ro medan house enträget trotsade order på löpande band.
Vi pratade om japanska skräckfilmer och längtade till filmfestivalen. Detta resulterade i att jag inte vågade åka hissen ner när jag slutligen skulle cykla hem.

Sitter på sängkanten och dinglar sådär barnsligt med benen. Detta är dock bara möjligt om jag sitter på oredan som man skulle kunna kalla mitt täcke. Stockholm ligger blytungt och regndropparna har letat sig fram. Jag hade en mycket fin dröm om att jag denna dag skulle ta ett outstandigly vackert fotografi, men det verkar som om apollon ville annat.

Ja, ni vet ju hur man säger. Det blir aldrig som man tänkt sig. Eller blir det verkligen inte så?
Jag har en romantisk dröm om att allting händer av en anledning (och nej jag tar avstånd till allt som förknippas med religion) och det känns ganska hoppfullt. Men sedan finns givetvis dessa dagar då cykelkedjan hoppar av i den värsta uppförsbacken precis i en megavattenpöl. Då har man svårt att förlita sig till att det fanns någon mening alls.
Vi kanske kan säga såhär: Eftersom jag har utvecklat en ambivalens som sträcker sig längre än till valet av gröna eller svarta strumpor, så kanske jag ska skylla det hela på vår kosmiska energi. Eller att vi helt enkelt fortfarande är styrda av våra impulser och låter hormonerna avgöra om vi ska vara glada eller ledsna, hoppfulla eller inte.
Att vara stenåldersmänniska är sannerligen inte lätt.

För att vara ett stycke narrativ,
Om drygt en timme ska jag fly mig en tunnelbana och besöka den evinnerligt befolkade staden. Det står shopping i schemat, och det vore bra om det fanns några hela byxor att köpa. Har för tillfället slut på sådana. Sedan kommer den tuffa utmaningen att växla valutor och skaffa sig några fina rubel inför rysslandsresan. Med dessa ord beger jag mig. Skippar valet av strumpor, tar på mig min finaste hoppfullhet och hoppas att cykelkedjan inte hoppar av i backen.