Rymdlax

Dagen har spenderats i sina bästa tänkbara tecken. En lång natt med speakerphone och en burk målarfärg, kan det verkligen bli bättre? Jag suckar av välmående bara jag tänker tillbaka på de alldeles för krokiga linjerna på t-shirtens tunna väv som ett resultat av ett mycket hetsigt samtalsämne. Förövrigt så utökades min kollektion från tre till fyra underbara konstverk. Jag är stolt över dem, de är mina små barn. Förvisso av tyg, men vackra i sig.

Moderna museet lockade med surrealistisk konst från södra europa. Ibland är det sannerligen trevligt att trängas tillsammans med främlingar framför ett underbart surrealistiskt konstverk, känna lukten av blöta ytterkläder och bara trivas i varandras långdistanserade sällskap. En gemytlig tillställning, som lockar till leenden när man sedan återser varandra i museishoppen och nickar vagt i en igenkännande, dock lite generad hälsning medan man låtsas iaktta de vackert stilliserade porträttbilderna av andy warhol och hans konstnärsvänner. Stockholm bjöd på kallt höstväder med en blek sol till följeslagare. Jag vill lova att ett mångtal bilder knäpptes i blaiseholmarnas guldgula dekor. Den svenska valutan byttes till rysk och resfebern smög sig tyst på innanför NK's tunga dörrar. Rosig över kinderna sprang jag ut i kungsträdgården, förväntansfull och redo för ännu ett äventyr.

Sitter nu med Carolina Wallin Peréz nya skiva och låter den snurra i cd-spelaren. Jazzen från sin bästa sida och ganska kaxigt unik. Klåparen är min nya favorit (bara för att det låter hemskt mesigt att erkänna att utan dina andetag egentligen är det bästa jag har hört på årtionden). Utöver detta kladdar jag vidare på t-shirten som egentligen bör vara klar innan ryssresan tar sin början. Men varför jäkta när lugnet ligger över som ett tätt lock av bomull och sockersöta kakor med kristyr. Låt er inte luras av denna feminint nuttiga fasad, imorgon kommer ett inlägg om undertryckt ångest - det är lugnet före stormen.