Rymdlax

Denna helg har vi lärt oss mycket viktiga komponenter för att tillfredsställa livsandan. Livsvisdomar fredag till söndag: Att bli gravid löser inga problem, heller inte att köra omkring utan mål, jag vill poängtera att bådadera inte för den sakens skull måste vara tråkiga, snarare tvärtom. Lösningen däremot hittar vi i det beroendeframkallande numret 23, filmslukande, och konstaterandet att bitchtits inte är snyggt i mer än två sekunder. Lösningar och problem är egentligen ointressant i denna värld, när människorna ändå strider mot varenda en av dessa och lever efter något de kallar impulsartade beteenden. Vad jag har kommit fram till idag är att allt som är fel är rätt och att allt som är rätt är fel. Förvirrad i ett uppochnervänt universum styr jag min farskost från en alldeles för problematisk jord.
En jord som snurrar utan mig.

         

Ovan ser ni resultatet av ett spontant kreativitetsryck, detta sinnesintryck varar oftast mellan 15 och maximalt 45 minuter. Vattenfärg har i ännu ett tydligt exempel lyckats behålla sin rolighetsfaktor sedan dagistiden.

Vad jag vill presentera är min nysurrealistiskt tolkning av det odödliga albumcoveret aladdin sane. Helgen har kantats av Dalís konstnärliga uttryck, och är självklart den utlösande orsaken till varför jag så bryskt tvingar surrealismens förstfödde att möta alteregot Ziggy Stardust i en så pass våldsam konflikt. Har upptäckt att resultatet, till min olycka, dessvärre kan tolkas som en färginventerad köttiger med seriösa avatarkomplex. Men jag väljer att ignorera dessa tankar och litar barnsligt blint på visionens gömda brillians. Kanske är det dags att vädja till min naiva sida och acceptera att resultatet av en färgorgasm ibland resulterar i massakrerad köttiger likväl som popstjärna.

Jag är en känslosam person.

Paus.

Men jag är även lika känslokall som omvärlden när det behövs. Jag frös lite om knäna, kände hur klåparen viskade inställsamt i mitt öra, hur melodin metodiskt förhäxade mig inifrån. Att jag är hopplöst förälskad i kent är längre ingen hemlighet värd att ens försöka undanhållas. Jag ryckte till. Inte alls på grund av någon possibelt förbipasserande individ utan av den plötsligt påtagliga tystnaden som verkade fylla varje kvadratmillimeter av tomrum. Jag hade stannat under det kristalliserade rönnbärsträdet, som med sina istäckta knippen såg näst intill karamelliserade ut. I just den sekunden ville jag gråta. Jag ville gråta som ett barn, hämningsfritt och oskyldigt och av lycka sällan skådad förr. Men tårarna kom aldrig. Det här är en känsla som jag aldrig någonsin velat frammana av egen vilja. Alla vet att gråter man så är man ledsen. Det kan till och med skurt räkna ut.

År 2009 grät jag på vad som verkade som daglig basis. Att jag aldrig berättat är för att många ser det som ett tecken på svag karaktär. Att gråta är inte alltid vackert, ibland är det förskräckligt ohyggligt. Tänk bara vilka onödiga vätskeförluster. Men det var inte förrän i juni, när krampattackerna kom, som jag förstod att jag var tvungen att sluta. Föga visste jag att lösningen låg nära till hands. Den 6:e September fick jag nog. Någonstans var jag bara så vansinnigt trött på detta av ren elakhet frambringade beteende. Ljusare tider nalkades och jag plockade upp mitt våta kadaver någonstans på vägen mellan fruängen och slussen.

Jag vill poängtera att detta inte är ett rop på hjälp, inte heller ett billigt trick för att ärva artificiella sympatikänslor.

Att man aldrig slutar att förundras. Livet, det nyckfulla och barnsligt kontrastartade livet. Återigen kommer jag att pränta in vädertermer i era huvuden, kanske för i ett desperat försök att sätta mitt avtryck i universum eller bara rent öppenhjärtligt eftersom jag tycker om att tala om väderlek. De flesta har en fix idé om att svenskar är särdeles bra på att prata väder, men jag vill belysa vilken tur det var att vi valde just denna kategori, för hemsk vore ju om vårt enda samtalsämne var tvångskastrering eller någonting annat magstarkt likt... fiskpinnetillverkning. Den stackars torsken, siken, braxen, mörten, masken, koklövarna, hönsfodret, sågspånet och brosken som hänsynslöst mals ner direkt i vår frysdisk. Inte visste jag heller att det skulle låta så fullt vämjeligt i text. Jag besparar era hornhinnor den fysiska ansträngningen att läsa vidare om detta kväljvänliga samtalsämne. Som, notera detta, kunde ha varit vårt i Sveriges mest omstridda samtalsämne.

För att återgå till mystiken kring vårt oberäkneliga leverne vill jag även åberopa den ädla konsten att hantera slumpartade resultat. Klyschan säger "livet är inte svart eller vitt". Olyckligtvis stämmer detta till en grad när vi tvingas hantera, till oss relativt besvärliga situationer. Jag talar om en riktig pain in the ass-situation, där vi i okunskap ofta väljer den lätta vägen ut och drar till med ett skarpeggat beslut i hopp om att verka handelskraftiga och rättfram. För dessa egenskaper har jag lärt mig är åtråvärda likt socker till kaffet. Blundar vi helt enkelt för resultatet så länge handlingen fär oss att framstå som bättre människor? Tål att begrundas djupare, måhända inte av mig, men det skulle möjligtvis kunna inspirera någon schweizisk filosof som letar efter någonting att förkovra sig i. När jag nu sitter bekvämt vid min skärm drar jag mig lite inför kvällens fysiskt krävande aktivitet som idag består av löpning. Rastlösheten ligger däven och förtryckt av generaltemperaturerna som råder utanför dörren. Att gå ut i det här vädret är som att få en ofrivillig botoxinjektion direkt in i hjärnan. Självklart har jag hittat en angenäm lösning, vilken går ut på att jag under december månad byggt upp ett skyddande fettlager i hjärnan till en sådan grad att intelligensen längre inte domnar bort så fort ett nyfiket öra sticker fram under den skavande fleecemössan. Funderar starkt på att snöra på mig hockeyrören istället för de bevekligt låga löparskorna - resultatsrapport utlovas.

Jag stod med båda fötterna på det kalla dock inbjudande grå marmorgolvet på stockholm centralstation. Vägde alldeles för mycket på vänster fot och var tvungen att knycka med foten för att återfå balansen. Min hjärna arbetade för högtryck och lade ingen vikt vid att reflektera över vad fötterna sysselsatte sig med för stunden. Att handla per automatik är så väldigt lätt. Att låta autopiloten ta över ett kort tag. Min totala mängd uppmärksamhet var riktad mot avgångstidernas brandgula bokstäver. Malmö, Göteborg, Växjö, Mora, frenetiskt började jag bläddra i min limbiska katalog. Var ska jag? Det är ju så lätt. Tågrälsen reflekterade dundrande ljudvågor bara några hundra meter ifrån mig. Allt stod för en gångs skull alldeles stilla. Nerverna var paralyserade av äventyrslusta och långsamt noterade receptorerna hur klockslagen nalkade sig. Jag stängde av, släckte ner omvärlden. Lyssnade. på sorlet, på de spansktalande turisternas hetsiga diskussion huruvida de skulle äta på subway eller burger king, på hur de faschionabla rullväskornas hjul smög sig fram över det hårda stenunderlaget. Jag kände kreditkortet bränna i fickan, en hetta som längtade efter spontanitet och äventyr. Det är ju så lätt.