Rymdlax

Sitter på sängkanten och dinglar sådär barnsligt med benen. Detta är dock bara möjligt om jag sitter på oredan som man skulle kunna kalla mitt täcke. Stockholm ligger blytungt och regndropparna har letat sig fram. Jag hade en mycket fin dröm om att jag denna dag skulle ta ett outstandigly vackert fotografi, men det verkar som om apollon ville annat.

Ja, ni vet ju hur man säger. Det blir aldrig som man tänkt sig. Eller blir det verkligen inte så?
Jag har en romantisk dröm om att allting händer av en anledning (och nej jag tar avstånd till allt som förknippas med religion) och det känns ganska hoppfullt. Men sedan finns givetvis dessa dagar då cykelkedjan hoppar av i den värsta uppförsbacken precis i en megavattenpöl. Då har man svårt att förlita sig till att det fanns någon mening alls.
Vi kanske kan säga såhär: Eftersom jag har utvecklat en ambivalens som sträcker sig längre än till valet av gröna eller svarta strumpor, så kanske jag ska skylla det hela på vår kosmiska energi. Eller att vi helt enkelt fortfarande är styrda av våra impulser och låter hormonerna avgöra om vi ska vara glada eller ledsna, hoppfulla eller inte.
Att vara stenåldersmänniska är sannerligen inte lätt.

För att vara ett stycke narrativ,
Om drygt en timme ska jag fly mig en tunnelbana och besöka den evinnerligt befolkade staden. Det står shopping i schemat, och det vore bra om det fanns några hela byxor att köpa. Har för tillfället slut på sådana. Sedan kommer den tuffa utmaningen att växla valutor och skaffa sig några fina rubel inför rysslandsresan. Med dessa ord beger jag mig. Skippar valet av strumpor, tar på mig min finaste hoppfullhet och hoppas att cykelkedjan inte hoppar av i backen.