Rymdlax

Dagens förmodligen mest ambivalenta blogginlägg.
Efter en underbar natt på biografen grand hittade jag till sist min väg hem till ensliga fruängen. 01.04 vinglade jag iväg på min cykel och försökte ett par minuter senare hitta nyckelhålet i dörren, utan vidare resultat. Sömn är någonting som jag offrat under en treveckorsperiod och jag känner hur jag försummar mina basbehov. Filmfestivalen är dock värd att offra sömn på, då jag igår fick uppleva en underbar musikal från femtiotalets sovjet. Jag vill också vara en hipster i läckert lackerade läppar! Dagens lektionskunsumtion begränsades till 50 ynka minuters fördjupning i det latinska språket. Men hur i all världen kommer det sig att jag kommer hemflåsandes klockan sex på kvällen när jag egentligen slutade tio över tio imorse? Det finns alltid en anledning till att stanna bara en liten stund till. och en till. Socialiteten sköljer över mig som en våg av välmående. Det roligaste är att de flesta bara är ett sms, en korridor eller ett klassrum bort. Alla finns samlade på ett behagligt avstånd. Jag trivs otroligt bra med detta och det känns som jag för tillfället återupplever ettan igen, fast med mina samlade erfarenheter som gör mig till en streetsmart trea. Kanske är jag förvirrad. Kanske är jag hemma. Jag vill inte gå hemifrån. Jag vill stanna kvar. Fyrans dödliga trappor, det cyniska toalettklottret på ettan, konsten att somna obemärkt på lektionerna, de timlånga matsalssittningarna, ja ni fattar galoppen.

120 dagar står till mitt förfogande. Vem präntade i mig att det var så få dagar kvar?! inte tar vi studenten i mars?
under den tiden ska jag iallafall beta av min södra-lista. För några veckor sedan kunde jag bocka av ännu en punkt när vi språkare smidigt smet upp på skolans tak. Hoppade av glädje och tänkte lyckligt att nu kunde vi gå ut med heder.
Aldrig förr har jag önskat att jag var yngre (lögn, jag har alltid velat stanna vid sexton års ålder) men nu finner jag mig löjligt avundssjuk på 92a kullen, som vid den här tiden har halva sin gymnasietid kvar. Hjälp jag imploderar.

Det var en gång ett fjärran land. Ett land där solen ständigt strålande enligt sin fulla kapacitet. I solens land låg ett förträffligt kungadöme. Ett döme som brett och välmående bredde ut sig över landets behagligt kuperade landskap. Vid det kungliga hovet hölls ständigt baler i alla dess slag, utslaget var dock alltid lika underbart fantastiskt. Men mitt i landet där leenden smittade likt den värsta av pandemier, fanns en hovnarr som suckade så tungt att det ekade eländigt över dalen. Den lilla narren var till synes alltid spektakulärt gladlynt. Men just denna dag kände han sig obehagligt tom. Kungen hade haft ett gott öga till honom för en tid, men hade under middagen inte ägnat så gott som en endaste blick åt den stackars narren. Tappert försökte han vinna sin majestäts odelade uppmärksamhet – men förgäves. Modtyngd släpande han sina bjällerklädda tofflor i sanden. Han var på väg till den spegelblanka gölen som hemlighetsfullt låg gömd mellan mossa och gråbo. Den lille narren slog sig ner på en särskilt förledande sten och lät tankarna flyga lika lätt som fjärilens vingslag. Den annalkande skymningen kvävde allt som kom i dess väg och förlade staden i ett kompakt, sömnigt mörker. Vår narr öppnade munnen i ett förvridet grin, som om han hindrade ett förkastligt skrik från att yttras. Saknaden rev förtvivlat och obarmhärtigt i hans bröst. Sveket fick såret i hans inre att blöda ymnigt. Det flödade, forsade, förgiftade hans sinne. Och i ett vansinnigt ögonblick stillade han sig plötsligt och stirrade uttryckslöst ut i vad som verkade fjärran. Gryningen kom och en obarmhärtig sol strålade åter över staden som sakta vaknade till liv efter en daggfylld natt. Även hovet väcktes, men under morgonrutinen fattades en narr, den gladaste av dem alla. Företeelsen föll snart i glömska och ingen skulle någonsin sakna denne glade, men ack så olycklige lille narr. Ty hans försvinnande skulle aldrig uppdagas.

Dagen väckte starka känslor.
Fri tolkning tillåten.

Ikväll ska jag ta mig lite tid för att gå på spännande filmäventyr.
Tillsammans med ett hundratal törstiga vampyrälskare ska jag mysa ner mig i SF's varma biostolar och njuta helt och fullt av den mystiska atmosfären. Det känns dessvärre att se Twilight igen kommer att bli ett antiklimax utan dess like, men jag hoppas att peppen utbryter så jag kan slukas av den innan new moon spelas upp på duken.
Tre tjejer kommer inom tre timmar att sitta i en biosalong med ett oberäkneligt antal kilo godis och med upprymda röster prata om hur dödligt snygg Edward är utan kläder. För att informera er alla tänker jag återigen fälla min personliga åsikt och säga att jag inte alls känner mig dragen till denna blodsugande hunk. Kanske någonting som jag kommer få äta upp både en och två gånger när vi vid tretiden kommer att vara euforiskt utmattade. Det här känns omåttligt spännande. Lugna dig, lugna dig, andas. Nej jag vill inte, vill suga blod och slåss med varulvar. Väl mött!

Nu har det hänt igen. Min mobil har dött en tragisk död och fick slängas bland de andra skelettdelarna i lådan med rymdskrot som jag samlat på mig under åren. Det är en ganska faschinerande samling elektronik som helt enkelt valt att självdö istället för att hamna i händerna på mig.

Nog om trätigheterna.
Idag har jag och mina spanska kollegor gästat en rättegång vid södertörns tingsrätt. Tänk hur bra man känner sig när man sitter bredvid tolken och faktiskt förstår allt (nästan allt) som sägs i rummet. På ett språk som ändå är mitt tredje i raden. Kan inte hjälpa av att bli fascinerad. Och fastän jag försöker att trycka undan mitt otroligt ohälsosamma äktenskap med fanatismen kring språket och inte minst språklig uppbyggnad, för att inte tråka ut typ alla som befinner sig i min närvaro. Men herregud, jag skulle kunna frossa i veckor ifall jag fick!
Nej, nu får jag lugna ner mig. Går och läser lite i min spanska grammatik så länge för att stilla mitt ack så  berusande begär.

Tystnad. Tunnel. Avfart. Blundar. Låter mig hänföras. Låter mig sakta föras bort. Till vartsomhelst. Men inte här. Inte just nu. Går. Bussen fläker regnvatten över mina skor. Ignorerar. Öppnar ögonen. Går. Fortsätter utan destination. Ler. Volymer skaver statiskt mot innerörat. Ökar takten. Tappar vantarna. Ignorerar. Springer. Flämtar. Lever. Du är värd att dö för. Tävlar mot bilarna. Kisar. Ritar lekfulla steck av neon i fantasin. Skrattar. Högre. Sträcker ut. Ler. Sådär fånigt. Springer mellan spärrarna. In. Någonstans. Kom och ta mig. Nu.
Om du kan.

Detta var dagen som allt skulle hända. Jag var studieförberedd och lunkade iväg till skolan med ett brett leende på läpparna. Har ni någonsin märkt att människor så fort man visar minsta tecken på gladhet, stirrar surt på en samt muttrar någonting oentusiastiskt till sin tillfällige tunnelbanekompis. Det är då man plockar upp mobilen och högt deklarerar hur människor inte borde sköta någonting annat än deras egna affärer - mycket effektiva resultat. Varför känner jag att jag måste provocera så fort jag stöter på någonting som sticker mig i ögonen (och i detta fall öronen) Hm, är jag verkligen så stridslysten? Tål att tänkas på.

Idag var jag en mujer enfadada, när jag efter en god timme i språkarkorridoren läst ut min bok begav jag mig mot slussen för att ta tunnelbanan hem. Då är det växelfel mellan hornstull och liljeholmen, alltså ingen trafik.
Det tog lidelsefulla 64 minuter att komma hem. Fast det var ganska rofyllande, tittade på människor och filosoferade kring existensiella problem. Och nu på kvällskvisten blev jag blomstrande lycklig efter en mycket effektiv undanröjning av läxor och den efterlängtade födelsen av min nya textilkompis. Smakprov kommer förhoppningsvis imorgon, lycka!

Jag har funderat mycket på en sak. Fenomenet strumpor är någonting som jag aldrig någonsin har haft någon bra kontakt med, och jag tänkte därför redogöra för detta aktuella problem. Det finns flera stadier och tillvägagångssätt att handskas med detta luddets mästare. Den slutgiltiga frågan är alltid var strumpans kompanjon kan tänkas gömma sig, då en av dessa alltid verkar vara spårlöst borta.
Varierande resultat kan uppstå.

Fas 1 Förnekelse:
Du köper endast svarta strumpor för att enkelt kunna fiska upp vilket par som helst och sedan springa iväg till skolan utan att bekymra dig om hur dina fötter ser ut. Problematiken ligger oftast i att efter ett tag kommer en eller flera mystiskt att försvinna/missfärgas i tvätten och vad som uppstår då är att du måste handskas med ett ojämnt antal strumpor. Och eftersom ojämna tal bidrar till dålig karma kommer detta att reta gallfeber på dig till du stiger in i fas två. Vissa löser detta med att skaffa strumpor med veckodagarna skrivna på dem, oftast ett misslyckat försök till organisation, då man någon gång kommer att använda tisdagsstrumporna på en lördag.

Fas 2 Aggression:
Du slänger samtliga par av dina svarta strumpor och ser dem singla nerför sopnedkastets metalliska väggar. Efter cirka 50 minuter övergår aggressionen i ånger och du springer till vivo för att spontanköpa strumpor med löjliga motiv såsom kor med gummistövlar.

Fas 3 Falsk acceptans:
Du inbillar dig att det är häftigt att bära en strumpa i varje färg bara för att stilla ditt uppmärksamhetsbehov. Egentligen tycker ingen att det är coolt, men accepterar detta då man tror att du fortfarande ligger i inlärningsprocessen för höger och vänster.

Fas 4 Ångest:
Du hämtar tillbaka dina strumpor från sopnedkastet och lägger tillbaka dem i lådan. Du slänger dem igen när du efter första tvätten upptäcker att ko-strumporna har beblandat sig med resterande och blivit missfärgade.

Fas 5 Acceptans:
Du struntar i hur din strumplåda ser ut och kommer till gympalektionen iförd en randig och en cerise strumpa.
Detta kan misstolkas som ett försök av ett misslyckat stadie av acceptans, dessa kombinationer brukar vara mindre vågade och matchande än hos den uppmärsamhetssträvande.

Fas 6 Nirvana:
Alla dina strumpor lever i symbios med varandra, ibland kanske du inte hittar två av samma par, men ibland kan det vara helt okej att använda samma par två dagar i rad tills den fattande strumpan kommer tillrätta.

Om inget av dessa faser stämmer in på dig måste jag gratulera dig för att inte behöva bekymra dig om detta banala problem. Annars kan man ju strunta i alla dessa faser och skaffa sig ett par happysocks istället!