Rymdlax

Man tänker ofta på hur bra man har det. Hur fint man har det tillsammans med sina alldeles för köldsvaga klädesplagg i vårsolens anstymmelse till genombrott. Men det slår mig också hur man väldigt ofta uttrycker saknad, för den delens skull även längtan. Efter en vecka i Bilbao har jag möjligtvis lyckats pussla ihop ännu en liten del av det jättepussel som förhoppningsvis resulterar i någon sorts överdådig livsvisdom eller dylikt, annars känns ju detta grubblande otroligt onödigt. Och jag är, liksom de flesta, även ertappad med att känna dessa klyschigt underbara stunder där vi låter sorgen föda hoppet. Det känns bra. Den här veckan kändes det bra. Jag saknar känslan av att springa mellan flygplansgater. Att försöka förstå sig på ett underligt tunnelbanesystem, att kunna sova i någon annans säng, att känna sig trygg, att äta glass bara för att man kan, att dränka fötterna i havet i ett misslyckat försök till att undkomma vågorna, att bestiga berg bara för att se horisonten, att aldrig gå och lägga sig, att spendera sin tid i högar av människor, av kärlek. Jag kan knappast med ord beskriva den vecka där jag tvunget åkte till baskien med intentionen att utvecklas till den fullfjädrade lingvisten jag egentligen borde vara. Som man alltid gör så räknar man ju inte med det där extra bagaget. Det där emotionella som kommer krypande när det är dags att säga "agur" för sista gången. När man fånigt står där i sina håliga leggins och försöker uttrycka någonting som någonstans kan likna en tillstymmelse av tacksamhet. Hur kommer det sig att det känns så tomt. Det är alltså min tur att få känna den kalla saknaden bita sig fast under skinnet. Vi har lärt oss att saknad är så förskräckligt vackert, någonting åtråvärt. Men varför gör det då så ont?