Rymdlax

Varför känns det att när varje gång jag åtar mig någonting, det spelar egentligen ingen roll på aktivtetens storlek eller betydelse, som om jag måste vada i rutten risgrynsgröt för att komma fram till min destination. Varför känns det som om alla andra tog snöskorna just den dagen och klättrade getaktigt lätt uppför det mongostora snöberg av slagg som döljer busskuren på fru marias väg, när jag själv kämpar mig svettig med alla tentakler som finns lediga. När man en gång får ett gott besked och verkligen ser fram emot någonting så måste detta självklart mosas till minsta möjliga partikel ända tills min glädje är lika utsuddad som den felaktiga algoritmen du skrev i matte B. När jag nu kunde blicka framåt till någonting som fyllde mig med någonting annat än den ofattbara tristess mitt projektarbete skänker mig hittade ödet sin egen väg för att kunna slå ner mig från min stol. Ja, stol, mitt psyke ställer sig inte högre än så eftersom det gör hemskt ont att ramla från en bergstopp i Himalaya. Och ja, kanske skulle jag naivt ta och ställa mig på en bergstopp, men med min tur skulle minsta murmel kunna bli min dödsorsak. Ibland måste man få gnälla lite, men ibland måste man kanske leta efter ett klokare svar. Troligvis är det karma som headhuntar mitt ass eftersom jag under dagen förnekades jesus blotta existens. Men hur skulle det se ut, när buddha aldrig levat heller för den delens skulls. Ljuset har inte uppenbarat sig än, och i väntan på dess ankomst fortsätter jag på min växande kvot av bokstäver och ballerinakex. Vilka jag för den delen lika gärna kan kräkas upp - ty lyckan tycks hopplöst frånvarande denna vecka.