Rymdlax

Natt. Jag kräver ingen sömn. Precis så känns det just nu. Sitter med en nybryggd kopp te, i min en-och-tjugo sultansäng från ikea. (Mycket ydobni för att jämföras med min soffa i ryssland) Röd spinner på i cd-enheten och msnkonversationernas plingande håller mig härligt aktiv. Tacksamt lyssnar jag på tangenternas klickande medan jag skriver detta mycket pretentiösa inlägg. Känslan är precis som när man ivrigt och rosigt ser den första snön lägga sig över villataken. Dessa magiska kvällar brukar jag stanna uppe och se flingorna singla ner för att vackert lägga sig till vila under gatulampornas gula sken. Jag tänker tillbaka på när jag och felicia i mycket yngre versioner kastade oss ut i snöovädret iförda full vintermundering och skidglasögon för att leka. Okej, jag ska erkänna att det kanske inte var så fullt så länge sedan som ni nu tror. Barnsligheten är ändå den del av mig som oftast blottas för min omgivning. Jag tänker ibland på hur jag ska lämna denna naiva livsstil och växa upp, men barnet i mig jublar oftast när detta går bet. Vad jag vill komma fram till ikväll är att jag känner friden smyga sig på. Har spenderat kvällen i amerikanskt sällskap, bara suttit i soffan tillsammans med mina vänner, pratat om livets nyckfullheter och ätit jordnötsfyllda kakor från texas. När man sedan går hem genom den behagliga svenska kvällningen smyger sig ett leende på. Vantarna frasar mot varandra och från hörlurarna sprider sig musiken, det varma giftet som försätter mitt limbiska system i exstas.