Rymdlax

Bilder.
Det finns tusentals av dem. Alldeles för många kan tyckas. Men jag, liksom de flesta, använder dem till att uttrycka sig. Att det finns något personligt stilmått som möjligtvis kommer att uppskattas av någon vis individ någonstans där fotografi är likvärdigt med andra funktioner i livet. Bilder hypas mer än någonsin, denna omåttliga eskalering av desperation att försöka skildra världen har lett oss fram till en mediahype där bilder behandlas med lika stort ointresse som vad du åt till frukost i morse - om du ens försmäktade trycka i dig den där torra marmeladmackan vars bäst-före datum var i torsdags förra veckan. Vad jag vill komma fram till är att fotot i sig aldrig får tillräckligt med uppmärksamhet och att det känns hemskt omotiverat att ens försöka nästla sig in i den undergroundindustri där bilder mest flest facebookkommentarer alltid kommer att övervinna stilmåtten. Men det gäller att inte tappa hoppet. Man får snällt springa runt med sin nötta avtryckarknapp och viska till sitt minst lika slitna ego att det inte alls är dig det är fel på. Att det helt enkelt inte finns plats för personliga avtryck i en värld som endast intresserar sig för antalet kommentarer.

Påsken. Den tiden jag egentligen skulle hedra jesus, men olyckligtvis glömde eftersom extrapriset på penseér demonstrativt hade rasat i botten. De flesta refererar till detta som sitt sista lov. någonsin. ever. över. ja, vi kan iallafall konstatera att synonymer är min tvetydigt smärtande akilleshäl. Efter en arbetsam vecka kände jag för att plåga mig själv desto mer, och planerade in en sju timmars vistelse i karens som luktar hypersnabba kolhydrater och svettiga handflator. Jag talar givetvis om det mandomsprov som en del av den myndiga befolkningen av gymnasial härkomst frivilligt valt att genomlida i en desperat förhoppning att på artificiell väg höja sitt snittbetyg med ett par tiondelar erfarenhet. Jag talar givetvis om högskoleprovet. Men frukta icke kamrater, vi möts i gryningen med kunskapens svärd i högsta beredskap.

Jag har även funderat. En del. Ganska mycket. Inte överdrivet mycket, men tillräckligt, på vad jag har lärt mig under denna ledighet. Jo, för det första har jag lärt mig att skor alltid kommer att svika dig, lika bra att inte bära några. Att tacokvällar i vällingby kan vara underbart casual för att inte säga megatrevligt. Att spontanitet fortfarande betyder lika barnsligt mycket för mig nu som förr. (Suck, Kelly när ska du växa upp?) Hur man behöver vandra på familjära gator med nya ansikten. Hur man behöver navigera efter nya vägskyltar med ansikten man aldrig skulle klara sig utan. Hur man fortfarande kan sakna så att det gör ont sådär inuti, men att känna att det förr så ymnigt blödande såret endast skvallrar om sin blotta existens genom ett solblekt ärr. Hur nattbussar alltid kommer att vara underhållande. Och att om man inte passar sig så kan man få en hjärtattack medan man pluggar den matematiska terminologin. Jag har även repeterat kunskapen som berör tidsuttryck och återigen kommit fram till att det är en nedrig ekvation som rätt och slätt saknar logisk lösning. Tid är egentligen ingenting som påverkar det vi kallar verklighet. Tid är kymigt nog en begränsning som samtliga åtråvärda aktiviteter snällt rättar sig efter. Jag lider av ambivalenseksem över varför Muse måste spela samma vecka som jag bör befinna mig i Emmaboda. Bäst att springa till apoteket innan klådan sprider sig till frontalloben. Klart slut.