Första klass
Det är märkligt hur man kan återuppleva vissa sinnesstämningar, känslor som man trodde var tystade och begravda för åtskilligt lång tid tillbaka. Det var som att hitta ett gammalt fotografi - där samtliga familjemedlemmar bär sandaler, halmhattar och solskydd 50. Det var nostalgiskt, rentutav underbart. Idag återvände jag till ett Södra Latin som verkade vara plockat från den tid när jag som nybliven etta envist klängde mig fast i musikarkorridoren långt efter lektionernas slut. Från den tid när man tanklöst spenderade halva studiebidraget på biskvier på Multikulti bara för att få mysa ner sig på caféstolarna tillsammans med sina nyblivna klasskamrater. Från den tid när samlingen fortfarande var veckans höjdpunkt. Jag trodde verkligen att man med åldern skulle bli bittrare och sådär oändligt intellektuell för att inte glömma den skoltrötthet som med all säkerthet skulle drabba oss alla likt skörbjugg. Givetvis var detta inte endast farhågor utan en stor portion verklighet som uppenbarades i takt med att vi tvingades att växa in i våra roller som demokratiska medborgare. Men idag så ändrades allt. Livet var räkmacka igen, komplikationer fanns längre inte i vokabuläret och korridoren på fyran förvandlades till språkarterritoriet anno hösten -07. De fjärilar som sedan länge fallit offer för en anorektisk död reste sig ur magsaften och prövade nyfiket sina slemdränkta vingar, för att triumferande försätta varje del av min kropp i spirande nyfikenhet. Äntligen.
