Rymdlax

Bilder.
Det finns tusentals av dem. Alldeles för många kan tyckas. Men jag, liksom de flesta, använder dem till att uttrycka sig. Att det finns något personligt stilmått som möjligtvis kommer att uppskattas av någon vis individ någonstans där fotografi är likvärdigt med andra funktioner i livet. Bilder hypas mer än någonsin, denna omåttliga eskalering av desperation att försöka skildra världen har lett oss fram till en mediahype där bilder behandlas med lika stort ointresse som vad du åt till frukost i morse - om du ens försmäktade trycka i dig den där torra marmeladmackan vars bäst-före datum var i torsdags förra veckan. Vad jag vill komma fram till är att fotot i sig aldrig får tillräckligt med uppmärksamhet och att det känns hemskt omotiverat att ens försöka nästla sig in i den undergroundindustri där bilder mest flest facebookkommentarer alltid kommer att övervinna stilmåtten. Men det gäller att inte tappa hoppet. Man får snällt springa runt med sin nötta avtryckarknapp och viska till sitt minst lika slitna ego att det inte alls är dig det är fel på. Att det helt enkelt inte finns plats för personliga avtryck i en värld som endast intresserar sig för antalet kommentarer.