Knet
Upplevelser.
Eller upplevare.
Här spelar subjektet ingen roll. Hur vi än gör så blir vi iallafall objekt. För det är inte vårt. Inte ditt. Bieffekterna, ja, de är dina att stjäla. Vissa textrader är menade att citeras. Du vet vad jag menar. Och här är den. Historien.
En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittade på bilarna som sjöng under mig
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
och hittade någon som med gamla ögon kunde se
Jag kan få dig när du vill
det nya, det bättre
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Det fanns en plats där tryggheten härskade
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget
där vi härskade
Det är inte så långt hem
och blev odödligt egocentriska
Än finns det tusentals tårar kvar
det fanns så mycket ouppklarat
De var dina att ge vemsomhelst
som kvävde varje cell
Äntligen
men som även gav liv
De är de dyrbaraste smycken du har
till de allra vackraste stunderna
Så be aldrig om ursäkt igen
det växte åter skinn på nästippen
Äntligen passerar vi deras gränser
och vitglödgat sprängde det i sinne och muskler
Minns du vår blodsed, våran lag
men minnet är lustigt
Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
du kortslöt mitt limbiska system
Jag minns allt, som naglarna mot glas
jag orkade inte falla längre
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
tekopparnas volym ökade brutalt
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns
i en värld där skinny jeans blev en måttstock och en religion
Att det är långt hem
fanns det ingen plats kvar
Och snart finns det inga tårar kvar
parkbänkens trä nöttes blank av orden
De var våra att ge vemsomhelst
vintage, lösgodis och torsdagsdans
Äntligen
bytet av religion
De är de dyrbaraste smycken vi har
om att växa några centimeter i taget
Så be aldrig om ursäkt igen
och de ord som aldrig lämnade tungan
Äntligen sätter du själv dina gränser
gjorde bäst i att stanna där
Den där pojken jag aldrig kände
outforskad terräng blev vardagsrum
Som gick på gator jag aldrig såg
måndag fredag tappade sin betydelse
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte
det var dags att spränga vidare
Under ett tunt och flygigt hår
för det var vi som höll i trådarna nu
Och alla känslor slog och sprängde
marionetter kom och gick
Hela vardagen full med hål
inga större avtryck hittades
I en tid då inget hände
när det fanns något annat
I en stad som alltid sov
som brände hetare än kinderna
Men älskling vi var alla en gång små
när man vet vem det är
Ja, vi var alla en gång små
som står för charaderna
Ja, vi var alla en gång små
svarta havet kunde inte mäta sig
Jag kastar stenar i mitt glashus
med salta pelare som byggdes på mina tvinande kinder
Jag kastar pil i min kuvös
men ibland blir man less
Och så odlar jag min rädsla
besöker gröna lund
Ja, jag sår ständigt nya frön
eftersom man glömt hur roligt det var
Och i mitt växthus är jag säker
i landet där klockan alltid var två
Där växer avund klar och grön
där skorna slängdes i vattnet
Jag är livrädd för att leva
där läpparna, de giftigt förbjudna
Och jag är dödsrädd för att dö
smakade för att leta, för att finna
Men älskling vi ska alla en gång dö
accelerationen
Ja, vi ska alla en gång dö
som blev en neverending karusell
Ja, vi ska alla en gång dö
av sömnlöshet, det luktade succéartat
Vi ska alla en gång dö
i mörkret med alla andra
Vi ska alla en gång dö
en betydelselös tatuering
Vi ska alla en gång dö
där det alltid regnar röd konfetti
