Rymdlax

Grus. En ganska anspråkslös partikel i samhället. En desto större del av mitt liv. En betydligt mer fascinerande ansamling materia för den som korn för korn plockar det med pekfingrarna bara för att se hur många barn framtiden givmilt kommer att skänka dig. Helt utan anstymmelse till baktankar eller gentjänster såklart. Så lätt det kändes. Så lätt det kan kännas. Så lätt det är när man letar i registret över potentiella för- och nackdelar och vänt väger dem mot varandra i en situation vi inte har en aning om hur den känns. Vi vet inte hur det känns. Vi vet inte hur det ser ut. Frustrerande. Kunskap skänker bara faktorer, men hur hanterar vi resten. Nej, vi tror att det känns. Vi tror att vi vet hur det ser ut. Men det enda vi egentligen kan känna är gruset mot våra handryggar.