Rymdlax

Ett enda ord kan för tillfället sammanfatta mina samtliga känslointryck, där jag helst av allt vill dö för att kunna leva. Jag talar förstås om projekarbetet. Den tunnel som vi tredjeringare tvingas krypa igenom under ett hundratimmarsår. Till skillnad från verkligheten, skymtas aldrig ljuset i tunneln förrän man efter två hjärtattacker och antalet hjärnhinneinflammationer, utbrändhet och konstant depression finner en mager tofs att nysta i. Har skolsystemet tappat allt vett och sans? Nej, det är bara södra latin som sakta men säker brännmärker sina elever i hopp att de om sisådär femton år återvänder till den starkt sammansvetsade södrafamiljen för att kunna njuta av det hemliga utrymme som listigt ligger gömt på andra våningen: Lärarrummet. Förövrigt det enda territorium vi elever inte hunnit utforska något vidare än vid utbytesträffar när rektors sällskap erfordras. Men icke ska jag unna den dokumentslukande djävulen mitt sällskap i skärselden. Icke skall jag sätta min fot utanför den smala stig som mig erbjudits, jag ska överleva, och jag skall segra.