Rymdlax

Man tänker ofta på hur bra man har det. Hur fint man har det tillsammans med sina alldeles för köldsvaga klädesplagg i vårsolens anstymmelse till genombrott. Men det slår mig också hur man väldigt ofta uttrycker saknad, för den delens skull även längtan. Efter en vecka i Bilbao har jag möjligtvis lyckats pussla ihop ännu en liten del av det jättepussel som förhoppningsvis resulterar i någon sorts överdådig livsvisdom eller dylikt, annars känns ju detta grubblande otroligt onödigt. Och jag är, liksom de flesta, även ertappad med att känna dessa klyschigt underbara stunder där vi låter sorgen föda hoppet. Det känns bra. Den här veckan kändes det bra. Jag saknar känslan av att springa mellan flygplansgater. Att försöka förstå sig på ett underligt tunnelbanesystem, att kunna sova i någon annans säng, att känna sig trygg, att äta glass bara för att man kan, att dränka fötterna i havet i ett misslyckat försök till att undkomma vågorna, att bestiga berg bara för att se horisonten, att aldrig gå och lägga sig, att spendera sin tid i högar av människor, av kärlek. Jag kan knappast med ord beskriva den vecka där jag tvunget åkte till baskien med intentionen att utvecklas till den fullfjädrade lingvisten jag egentligen borde vara. Som man alltid gör så räknar man ju inte med det där extra bagaget. Det där emotionella som kommer krypande när det är dags att säga "agur" för sista gången. När man fånigt står där i sina håliga leggins och försöker uttrycka någonting som någonstans kan likna en tillstymmelse av tacksamhet. Hur kommer det sig att det känns så tomt. Det är alltså min tur att få känna den kalla saknaden bita sig fast under skinnet. Vi har lärt oss att saknad är så förskräckligt vackert, någonting åtråvärt. Men varför gör det då så ont?

Varför känns det att när varje gång jag åtar mig någonting, det spelar egentligen ingen roll på aktivtetens storlek eller betydelse, som om jag måste vada i rutten risgrynsgröt för att komma fram till min destination. Varför känns det som om alla andra tog snöskorna just den dagen och klättrade getaktigt lätt uppför det mongostora snöberg av slagg som döljer busskuren på fru marias väg, när jag själv kämpar mig svettig med alla tentakler som finns lediga. När man en gång får ett gott besked och verkligen ser fram emot någonting så måste detta självklart mosas till minsta möjliga partikel ända tills min glädje är lika utsuddad som den felaktiga algoritmen du skrev i matte B. När jag nu kunde blicka framåt till någonting som fyllde mig med någonting annat än den ofattbara tristess mitt projektarbete skänker mig hittade ödet sin egen väg för att kunna slå ner mig från min stol. Ja, stol, mitt psyke ställer sig inte högre än så eftersom det gör hemskt ont att ramla från en bergstopp i Himalaya. Och ja, kanske skulle jag naivt ta och ställa mig på en bergstopp, men med min tur skulle minsta murmel kunna bli min dödsorsak. Ibland måste man få gnälla lite, men ibland måste man kanske leta efter ett klokare svar. Troligvis är det karma som headhuntar mitt ass eftersom jag under dagen förnekades jesus blotta existens. Men hur skulle det se ut, när buddha aldrig levat heller för den delens skulls. Ljuset har inte uppenbarat sig än, och i väntan på dess ankomst fortsätter jag på min växande kvot av bokstäver och ballerinakex. Vilka jag för den delen lika gärna kan kräkas upp - ty lyckan tycks hopplöst frånvarande denna vecka.

Det känns som att varje lov fordrar en lekdag i snön. En lekdag som utmanar åldersgränserna till dess maximum. Vem är fräcka farbrorn och vem är den reumatiska tråkmånsen? Jag och Axel begav oss ut i pulkabacken för att njuta av minusgradernas plötsliga anfall. Jag har svårt att skriva. Kanske för att jag inte kan sluta att tänka.
Inte kan sluta le sådär fånigt.